Utsmyckning av Trapphallen i Radiohusets artistfoajé 1962 - 1965

År 1961 utlyste Statens konstråd en allmän tävling om utsmyckning av den över 100 kvm stora trapphusväggen i det nybyggda Radiohuset i Stockholm. 110 konstnärer deltog i tävlingen, som vanns av Folke Truedsson. Hans förslag “Pelarsal” var avsett att utföras i betong och skulle ge väggen, som sträcker sig över tre våningar, karaktär av bergvägg. Med 40 ton lera gestaltade han egenhändigt reliefen, vars mest dynamiska element stundom skjuter fram 80 cm från väggen. Efter tre års arbete kunde väggen gjutas i betong. Detta kom att bli hans mest betydande verk och ett av den svenska skulpturens till ytan största.

Folke Truedssons relief i Radiohuset i Stockholm omskapar byggnaden, förvandlar den från en rationell konstruktion med korridorer och rum adderade till varandra till en suggestiv berglabyrint. Väggen är egentligen en helt abstrakt skapelse där den relativt flacka reliefen visserligen har en mycket illusorisk djupdimension men där ingenting för tankarna bort från de likt kanonstämmor upprepade och varierade vertikalrörelserna. Men själva placeringen i rummet, patinan och den råa “naturliga” modelleringen gör det omöjligt att inte i samma ögonblick uppleva den som en mäktig klippvägg, som den ursprungliga, bestående delen av huset. Det djärva greppet – det som gör den till en av den informella skulpturens intressantaste monument i Sverige – är den oavslutade rörelsen. Reliefen växer upp genom rummet och fortsätter genom nästa våning. Eller om man vill: korridorerna och trapporna är lagda till en vägg som saknar begränsningar. Det konstnärligt intressanta med det är att konstverket inte uppfattas som ett estetiskt format föremål som finns i rummet utan som en materia som momentant uppträder i samma plan som den aktuella verkligheten. Konst och liv korsar varandra i det ögonblick man upplever reliefen som en del av rummet – och rummet med dess aktivitet som en del av reliefen. Rent arkitektoniskt är det också en utmärkt lösning. De ändlösa korridorerna får ett sug som gör vandringen lättare, väggen öppnar rummet och ger med sina starka rörelseaccenter – störtande och växande block – kommunikationsupplevelsen en visuell konkretisering. Man blir indragen i ett dynamiskt spänningsfält.

Bengt Olvång